eggshells

Det börjar närma sig sommaren och sommarlov. Jag sitter och skriver på en av mina tre sista uppgifter, något som blir svårare och svårare allt efter att tiden sinar och solen skiner utanför fönstret. Jag försöker att sitta framför datorn och få ordning på mitt liv, struktuera upp vad jag ska göra dag för dag men det är praktiskt taget omöjligt. Men snart är jag klar med den tredje sista, jag ser en sak mindre att göra och ser sommaren närma sig med stora steg.

När jag säger att jag pluggar lärare så möts jag nästan alltid av skepsism eller beundran. Folk frågar mig antingen: "OJ. Eh, gud varför vill du bli det?" och "Jaha, då blir det inte mycket lön" eller så säger dem "Men åh, vad STARKT av dig" och "fantastiskt att någon känner att de har viljan". Men en ren acceptans eller ett vanligt neutralt "jaha, nice!" utan någon direkt värdering för att jag har bestämt vilket yrke jag vill tillägna mitt liv till får jag sällan.

Det känns som att läraryrket och lärarutbildningen ständigt är i hetluften. Siffror som kommer ut och diskuteras kring de låga antagningspoängen på lärarutbildningen, man pratar om kunskapsnivåer som sjunker, man pratar om att kvalitéen brister, att lärarna suger och så rullar det på. Det är ingenting vi redan hört. Inte är det konstigt att folk är livrädda för att söka sig in på denna utbildning när det får höra allt skit, som inte är någon liten treårig historia, iallafall inte om du ska bli ämneslärare. Ta mig som exempel som ska läsa 5½ år på lärarutbildningen innan jag är klar. Nu har jag läst i 2½ år och under den tiden så har det inte varit annat än diskussioner kring lärarutbildningen, skolan, kunskapskrav och blablabla.. Man kan få mjäll för mindre! Jag blir dock inte avskräckt av den mediala propagandan kring den svenska skolans så kallade förfall. För det är inte för sent att göra något åt det. Och det finns mycket man kan göra för att förändra situationen i Sverige, men att ge upp är inte en av dem. Men att påstå att jag inte har funderat på att ge upp vore en ren och skär lögn. För jag har funderat på många gånger på vad tusan jag tänker med. Jag ska plugga i nästan 6 år på universitet, sedan gå genom det fruktansvärda och skräckinjagande FÖRSTA ÅRET (AHHHHHH) med ångest i magen. Man har ju hört vad de sagt, att alla går in i väggen, lägger sig i fosterställning och tar kaffeöverdos. Fruktansvärt. Jag har redan nu börjat sortera upp material i pärmar och hoppas att det finns någolunda struktur när man är klar för att slippa dö som nyexaminerad.

Men skitsamma, bry er inte om mig, tänk på helhetssituationen. Hur ser det ut i samhället idag? Hur gör vi skolan bättre? Kom igen, vi börjar från början. Skolan blir bra genom att man lär sig mycket. Eleverna lär sig av lärarna. Alltså: vi måste få bra lärare. Jaha? Hur gör vi det då? Jo ni kan ju börja med att skapa någon slags struktur i lärarutbildningen istället för att göra om den var femte/tionde år. Försök att se till att utbildningen förbättras och gör kvalitetsundersökningar precis som på grund- och gymnasieskolor med tips på åtgärder och dylikt för att förbättra utbildningen istället för att lägga ner den där det inte funkar. Och skit i det där med intagningspoängen. Det viktiga är inte vad som kommer in på lärarutbildningen, utan vad som kommer ut. Försök att fokusera på varför intagningspoängen är så låga. Det är för att det är så få som söker, och tro mig, de mest ointresserade och oengagerade trillar av ganska fort. Så okej, där har vi en grej: skapa struktur och enhetlighet i lärarutbildningen. Och om alla pratar om hur bra lärarutbildningen är så kanske fler söker? Eller?

Efter att lärarutbildningen är förbättrad kan vi fokusera på skolorna, eleverna och lärarnas arbete där. Vad är det som är fel på den nivån? Vad är det man behöver förbättra? Om det fortfarande är lärarna det är fel på kan man ju kika på vad en lärare gör om dagarna, de "förslappade jävlarna". 06.30 går man upp, dricker kaffe, tar sig till jobbet och är där till 07.45 ungefär då man dricker mer kaffe och förbereder sig inför den första lektionen; lektionmaterial, pennor, dator, dela ut de rättade proven som man suttit uppe till 00.46 för att rätta. Förutom det där består en dag av elevsamtal, kanske till och med föräldrarsamtal. Det handlar om att dra elever till lektioner, det handlar inte om att bara vara pedagog utan att vara ett allt i allo som inte bara ska vara lärare utan även mentor, levande kalender och barnvakt. Det handlar om miljoner administrativa grejer som man måste göra, varje dag. Är det så jäklarns konstigt att kunskaperna sjunker i skolan om en lärare sover 4 timmar varje natt för att man ska göra massor av grejer som egentligen inte har någonting med undervisning att göra? Är det så konstigt att en lärare säger "Fuck it" en kväll för att hen inte orkar göra om sitt material fast hen kanske borde. Inte konstigt att undervisningen blir trött när läraren är trött? Nä, just det. Så fixa skiten då!

 

Så okej, vi förbättrar lärarnas vardag i skolan. När man åtgärdat det kan man gå vidare. Krävs det något från statlig nivå för att förbättra skolan? Skulle skolan må bättre av att centraliseras igen? Måste vi förändra skolans struktur? Ja men för bövelen, gör det som krävs för att förbättra skolan. Vill nu staten ha mer kontroll över vad som händer så se till att det blir så. Och vilka vet vad som krävs? Om du frågar mig så görs detta av dem som faktiskt ser till att samhället fungerar, de som lär dina barn att skriva, räkna matte, världsreligioner, sveriges politiska system eller att blanda estrar. Se till att förbättra situationen för lärarna så följer kommande saker: gladare lärare som leder till mer ambitiösalärare, ambitösa lärare är bättre lärare, bättre lärare lär ut bättre och därav har vi lösningen. Ta-daa!

Självklart är det ett sätt att göra ett komplicerat ämne fruktansvärt enkelt, det är jag medveten om. Om du nu tycker att jag gör det till sandlådenivå kan du släppa allt jag skrivit men iallafall tänka på det här:
Ingen lärare blir en bättre lärare av att du klagar på hur dålig skolan är, hur dålig lärarna är eller hur lite du lärt dig. Ingen lärare blir än bättre lärare av att skapa strängre regler om det ändå inte finns resurser till det man ska göra om dagarna. Ingen lärare eller blivande lärare blir mer taggade på sitt jobb för att du eller någon annan påpekar hur lite vi tjänar, hur jobbigt det är eller hur jävla kickass vi är som valt att göra det vi gör. Vi blir bättre om vi får vara delaktiga i att förändra skolan i Sverige, och vi blir bättre om vi får en bättre situation att vistas i dagligen.

 

Det var allt från lärarn' den här gången.

 

 

Igår var jag på bio och såg Warm Bodies. Och jösses vad bra den var. En film som innehöll allt som kickar butt : zombies, kärlek, humor och spänning. Älskade den, och den kommer garanterat bli en del av min dvd-samling i framtiden. Att Nicholas Hoult, som man känner igen från om en pojke, dessutom kanske är den sötaste och finaste i hela filmen gör ju inte saker värre precis. Plus skitsnyggt filmad och superbra musik!

Se den!

 

 

Det känns som att jag har stängt dörrar till mycket senaste tiden. Allt känns lite bättre när det är stängt, då syret slipper vandra mellan vissa rum i ens liv. Det är lättare att stänga dörrar för verkligheten än att öppna dörrar och tillåta sig själv att se.

Nu är det vår. Öppna fönstren. Lås inga dörrar. Låt ljuset och vinden vandra in i alla rum. Det är dags nu.

 

Jag försöker att få någon slags ordning på livet just nu. Flyttade till min egna lya för ungefär en vecka sen, är ute på VFU från och med förra veckan till i mitten av maj. Våren verkar aldrig komma till Uppsala och jag försöker liva upp livet med kopiösa mängder kaffe samt att ha på mig solbrillor när solen skiner, trots att det bara är några plusgrader. Någon sa att det ska bli femton grader i veckan. Ja, det får vi väl verkligen hoppas.

Okej, inne i värsta flytet. Jag har fått en lägenhet. Kontrakt på en egen jävla lägenhet och jag har levt i euforin de senaste dagarna på grund av det. Allt känns plötsligt så himla lätt och dessutom så jäkla rätt. Det är en studentlägenhet, en tvåa, som jag kommer kunna sporta resten av min utbildning. Eftersom jag går lärarprogrammet med inriktning gymnasiet dröjer det minst tre år till examen från och med nu, vilket betyder att jag egentligen inte behöver tänka på boende efter detta på väldigt länge. Hurra!

Söker på eniro, tittar på satellitbilder över mitt gamla liv. Städer, gator och gräsmattor jag promenerat genom och över, lägenheter jag där jag kikat ut genom halvt vinklade persienner. Där man grillat, hånglat och sprungit. Där man fått snö och regn i ansiktet, där mascaran rann, där livet både började och slutade. I kvällens dunkla ljus från glödlampor och ljusrör söks det på streetview över ett liv som man en gång hade, över gator med butiker man handlat i, busshållplatser man stått vid och väntat på transport, portar man där man ringt på porttelefonen så många gånger, eller portkoder man har memorerat. Hus där man varit på fest, resturanger som man ätit på, parker som man har suttit i. Man söker på eniro efter ett liv som man håller sig fast vid fast man inte vill ha det kvar. Saker i ett gammalt liv som man för länge sedan borde ha glömt, iallafall förträngt, men som alltid finns fastklibbat på huden som en utspilld redbull-vodka över hela mitt sinnejag. Det där vidriga klibbandet som inte försvinner oavsett hur många gånger man duschar.

Jag skriver in adresser och minnen i sökfält och trycker på enter. Jag trycker på enter, och varför vet jag inte. För jag vill inte äntra något. Jag vill inte minnas, jag vill inte se, jag vill inte promenera längs med gator i streetview där jag vet att jag aldrig någonsin igen kommer sätta min fot. Jag vill inte promenera längs med gator i streetview där ingen längre bor kvar. Jag vill inte leva i den tiden av ovisshet, i det livet som jag då levde. Jag vill inte se, men inte heller verkar jag vilja blunda. För där sitter jag i ett surr från datorfläktar, kallt ljus från lysrör och trycker på enter. Jag vandrar längs med gator som jag inte vill eller borde vandra längs med, varken i det verkliga livet eller på eniro. Jag vill inte se satellitbilder över allt det där, allt det där som inte längre existerar varken för mig eller någon annan. Jag vill inte se, iallafall inte egentligen. Men ändå sitter jag där och stirrar blint på skärmen, på satellitbilder över ett liv som inte längre är mitt.

Det finns dom som bygger nya broar, hittar nya vägar, utforskar nya skogar. Det finns dom som söker nya saker, nya utmaningar och äventyr. Det finns dom som vidgar sina vyer, breddar sitt synfält och horisonter. Det finns dom som prövar sina vingar, känner ny mark under fötterna och låter nya vindar smeka deras kinder. Sen finns det det dom som smalnar av vägar för att hindra fortkörning, de som inte sätter fötterna i nya skor, som inte blickar ut över vare sig horisonter eller outforskade skogar. Istället stirrar man blint ner i den gråa marken, lever i sin gråa värld av havregrynsgröt istället för att titta upp på fåglarna i den blåa skyn. Det finns dom som backar istället för att ta steget fram, dom som blundar när det blir för verkligt, dom som vinklar persiennerna när solen skiner. Det finns dom som byter kanal när det blir för jobbigt, som sänker volymen på stereon när det blir för högt och som släpper tyngden när det blir för tungt. Det finns dom som blinkar när ögonen svider, stannar när det går för fort och som stänger dörrar för att undvika korsdrag.

 

 

Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste av ett flertal anledningar. För det första har jag flyttat hem till föräldrarna, och alla vet ju hur tråkigt och jobbigt det är att flytta så jag har inte riktigt orkat med någonting. Detta i kombo med att jag har haft tusen saker att göra med skolan, att jag har varit med på vårinsparken på lärarprogrammet samt att jag nu ligger för döden i världens jobbigaste förkylning har inte gjort saken bättre.

 

Men såhär är det iallafall. Det är tråkigt, det är jobbigt och dagarna är så fasansfullt gråa och trista att jag bara dör. Jag försöker liva upp livet på olika sätt men kommer bara fram till att det är så djävulskt tråkigt ändå. Kanske blir det så när livet mest handlar om förpliktelser och inte så mycket om något annat. Mitt liv handlar mest om skolan, lärarprogrammet samt att sitta och söka lägenheter dagarna i ända.

 

 

 

 

År 2012 har varit ett händelserikt år på många olika sätt. Det har varit flytt, det har varit upptåg runt om i världen, det har varit skola, fest och allmänt fint. Låt oss ta en titt!

 

Och vi åkte på exkursion runt om i hela Uppland med buss, från klockan 9 på förmiddagen till någon gång sent på eftermiddagen. Så jäkla värdelöst, men twitterkonversationerna var helt oslagbara!

 

För varje dag som går blir jag mer och mer orolig vad vår verklighet och vad vårt samhälle kommer resultera i. Det är politiker med järnrör, det är klyftor i samhället som breddas, det är uttalanden som står för så hemska åsikter att jag blir mörkrädd. Varje dag flödar debatten i tidningarna, i bloggar och på facebook.

Ett tydligt exempel på det är följande. En tjej som skriver till H&M angående en tröja med 2pac på. Läs och njut av förfallet av vårt samhälle, govänner.